Den 18 mars, en dag jag aldrig kommer glömma, en dag som redan var jobbig nog för mig, min älskade morfars födelsedag och nu kan jag lägga till ännu ett minne till just den dagen. Den dagen jag blev misshandlad. Det var sent på kvällen, efter ett tjafs så fick jag besök, allt spårade ur och plötsligt hör jag en granne skrika en bit bort, min räddning.
Den 19 mars var jag hos läkaren, jag hade svullnad i huvudet efter att mitt huvud dunkats flertalet gånger i en hård ytterdörr, jag tappade räkningen vid 3 och allt blev svart, jag hade svullnad över halsen bak mot nacken där handen hade hållits stenhårt för att kunna dunka mitt huvud i dörren, jag hade svullnad över ryggen efter att jag legat på marken och fått ta emot sparkar och/eller slag tills allt blev svart, till sist, mina ben hade blåmärken och skrapsår på flera ställen efter att jag kravlat runt i den hårda snön.
Jag minns inte hela händelseförloppet exakt då jag fick hårda smällar på min kropp som ledde till att jag tappade andan och allt svartnade. Men mycket utav det jag minns är som en mardröm, jag försöker att inte tänka på detta men det finns saker som påminner om just denna händelse och då är det svårt att tänka bort det.
Den maktlösheten jag kände när jag låg där på marken och rädslan över att mina två sovande barn kunde vakna och komma ut och se detta vilken sekund som helst var hemsk.
Tillslut kom en granne ut och fokuset lades på henne och jag fick chansen att springa in och låsa dörren, jag letade ivrigt efter min telefon och ringde den första på listan, utan svar. Jag ringde nästa, min mamma och jag skrek i telefonen fick knappt ur mig ett ord och jag försökte samla mig vilket var omöjligt. Jag var knäckt, helt förstörd, ”har jag precis blivit misshandlad?” Minns jag att jag tänkte och jag hamnade i en enorm chock, en chock som jag hade i flera dagar vilket kändes som en evighet just där och då.
Jag kunde inte röra min överkropp på närmare två veckor utan smärta, jag kunde inte bära mina barn om dom var ledsna och dom kunde heller inte krama sin mamma för att få tröst. Det jag kunde göra denna tid var att promenera, mina ben var fullt fungerande så för att få annat i tankarna var jag och barnen ute och gick mycket, något som jag fick höra i efterhand att jag bara fejkade min smärta, men det är lätt att säga när man såg mig ute, klart jag inte ville visa alla min sköra och trasiga sida. Men det ni inte fick se var att när jag varje gång kom innan för dörren så grät jag, av smärta och över händelsen. Att jag varken kunde sitta eller ligga för då gjorde det som ondast. Att jag sov kanske 7 timmar på en hel vecka för att så fort jag blundade var jag på utsidan i snön och blev sparkad på.
Jag kan fortfarande ungefär ett halvår efter denna händelse få ont i min rygg på det stället jag fick ta emot smällar om jag belastar den för mycket.. jag kan inte fixa och greja på samma sätt som jag tidigare gjort för den smärtan.
Av någon konstig anledning som jag inte alls förstår mig på bar jag runt på en stor skam över detta, en skam som inte är min att bära. Jag var den utsatta men ändå så var det jag som skämdes, skämdes för att jag inte hade styrkan att kämpa emot. Men efter en längre tid så har jag insett att jag inte har något att skämmas över, jag hade inte en chans, jag var betydligt mindre och inte ens hälften så stark så oavsett vad jag hade gjort hade jag fått 10 gånger värre tillbaka så jag är ändå glad att jag inte gjorde något nu i efterhand.
Så varför då delar jag med mig av denna händelse? Jo för att jag vill att människor som blivit utsatta för liknande inte ska behöva känna skam, förnedring och alla känslor man har efter en sån här händelse. Jag hade så många fina människor runt mig just här, vänner, familj och bekanta som stöttade mig och fanns där om jag behövde avlastning med barnen eller få prata ut. Jag ser själv att jag hade extrem tur som hade alla dessa människor runt mig men det är inte alla som har människor runt om sig som faktiskt finns där och ställer upp och säger orden ”det är inte du, det är den personen som ska skämmas”.
Jag skämdes, jag kände mig förnedrad, jag kände ett svek, ett hat, mest mot mig själv. Och alla mina nära sa till mig varje dag att jag skulle sluta känna så och tack vare dom så återfann jag min styrka, styrkan att förlåta mig själv.
Så om jag kan hjälpa någon, nå ut till någon för min händelse så delar jag mer än gärna med mig av min berättelse, för jag skäms inte, jag har inget att skämmas över och det har inte alla de andra som blir utsatt för liknande heller.
Senaste kommentarer