isabellaknutsson

Hej igen! 

Detta inlägg har tagit mig lite tid att få ihop men också ett utav mina absolut ärligaste inlägg. 

Som många redan förstått har jag och T separerat, vi hade en jätte fin tid ihop och barnen älskade honom. Meen, mycket dåligt hände också på vägen. Vi bråkade mycket och han var inte redo för mitt liv helt enkelt. Men det mest synliga startade när jag blev gravid, jag ville så gärna behålla men T insisterade på en abort. Han lovade mig allt, att han skulle finnas där och stötta mig osvosv. Efter många dagar med bråk och tårar gjorde jag valet att göra abort. Då T hotade med att lämna mig och massa andra saker och rädd som jag var att behöva gå igenom ännu en graviditet, förlossning och bebis helt själv skrämde mig och jag blev tvingad in i ett hörn med en enda dörr, en enda utväg – abort. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som jag gjorde då. Jag gjorde aborten hemma och jag grät, jag grät när jag svalde första tabletten inne på gyn och jag grät hela vägen hem, jag grät hela natten. Dagen efter ville jag inte gå upp ur sängen men Aiden och Jesseline behövde mig och dom var min räddning, jag försökte göra dagen så normal som möjligt för dom två. Men när natten kom grät jag igen.. Och så var dagen kommen, då nästa tabletter skulle tas, för att få ut det jag hade inuti mig.. jag klev upp tog tabletterna, vaginalt skulle dom tas, 4 tabletter, jag fick 6 stycken ifall det inte började blöda så skulle jag ta det två som fanns kvar. Jag grät och grät, gick in och la mig igen, barnen och T sov. Någon timme senare vaknade jag av en enorm smärta i magen, jag tog dock tabletter mot det när jag tog utdrivningstabletterna. Jag låg i sängen och visste inte vart jag skulle ta vägen, efter en stund gick jag in på toa för att kolla om jag börjat blöda vilket jag hade och jag kände en stooor klump komma ut. Jag grät igen.. jag gick in och la mig och låg i sängen större delen av dagen, min mamma och pappa kom och hämtade barnen så dom skulle slippa se mig sån, helt förstörd. 

Jag fick en värmekudde av min mamma som hjälpte ganska bra mot smärtan. T fanns där hela dagen. 

Det kommande dagarna var hemska, jag hade ont och ännu mer ont fick jag för varje dag, tillslut satte det sig i ryggen och jag kunde knappt gå. 

Efter några dagar tyckte jag att det borde gått över men det gjorde det inte, jag pratade med T och sa att jag ville åka till akuten, han skulle iväg med sina vänner egentligen så han blev så arg och han hade inget förstående alls. Jag pratade med min mamma och frågade om dom kunde köra mig, varpå hon blev arg och tyckte det var Ts ansvar. Jag höll med, och hon ringde T själv och efter en stund kom T hem och sa att han kunde köra mig men efter det så skulle han lämna mig. Vi åkte in till akuten och en läkare undersökte, en komplikation.. allt som skulle komma ut hade inte kommit ut och rester hade täppt för. Jag fick starkare smärtlindring och läkaren sa att nu kommer det komma ut mer när som helst, vi åkte hem, sams. 

Dagen efter gjorde det ännu ondare och inget hade kommit ut heller. Jag förstod att något fortfarande var fel så jag frågade T om vi inte kunde åka in till akuten igen fast en annan, det blev bråk ännu en gång och han sa att han kunde köra men han skulle minsann lämna mig efter denna gången för jag bara fejkade för att förstöra hans planer med sina vänner. Vi åkte in efter många om och men, skrikande ord och tårar. Fick träffa en fantastisk läkare som tog bort allt som täppte för och T var med inne i rummet och fick själv se och höra att jag inte fejkade. Jag hade fått en inflammation och fick 2 sorters antibiotika. Vi åkte hem, sams igen. 

Detta skedde i slutet av november förra året och en tid efter detta mådde jag dåligt, jag var deprimerad och jag ångrade mig varje dag. Jag grät varje natt i en månads tid och T var helt frånvarande, han levde sitt liv som inget hade hänt medans jag gick sönder.. vi bråkade mycket och han lämnade mig någon gång i början på februari. 

Detta blev ett väldigt långt inlägg men också ett ärligt. Ett inlägg som jag själv ville dela med mig av till er och det finns en fortsättning. Största anledningen till att jag ville göra detta inlägg är för att jag vill sluta leva i tysthet. Och att många tycker att det är skamligt att prata om abort. Men det är egentligen inget att skämmas över, det är något som görs varje dag av många olika anledningar och detta är min berättelse. Och än idag kan jag ångra mitt beslut, det lilla livet var beräknat precis i början på juli och just den tiden då var det extra jobbigt. Och även om det är ett val man gör själv så är det OKEJ att må dåligt, det är okej att ångra sig.