vi är en familj
Första dagen så var Aiden reservant emot mig och undvek mig helst och kom inte till mig när jag ropade på honom, och det gjorde jätte ont i mig, då kändes det som att jag svikit honom totalt. Jag ville börja gråta helt ärligt, han sprang till alla utan mig.
Men efter ett tag så kom han fram till mig och ville sitta i mitt knä, öm som jag var lyfte jag upp honom och kramade och pussade på honom och då fick jag ett fint leende som var riktat emot mig och ingen annan.
Nu kommer han gärna fram och pratar med mig hela tiden och vill gärna att jag ska lyfta honom, så fort tillfälle finns så går vi och leker med bilar eller bara busar på annat vis, när jag ammar Jessie så kommer han och vill sitta med men helst så tittar han på Byggare Bob på min telefon bredvid oss.
Han får gärna vara med vid blöjbyten också, ”bebis bajs” säger han alltid och när vi bytt färdigt så vill han alltid slänga blöjan. Jag vill att han ska vara med så mycket som möjligt när jag gör saker med Jesseline just för att han inte ska känna sig utanför på något vis, vi alla 3 hör ju ihop, vi är en familj.



några bilder från i fredags, en lekstund med min älskade son! ❤
Känner igen detta min Angelique är ibland väldigt avundsjuk på bebisen men tycker också om henne.
Det blir ju lätt så, dom är små också så man får ju ha förståelse ?
Ja det blir de jag brukar försöka visa lite extra till de stora att man finns ändå leka och gosa lite extra ?
Ja precis! Jag försöker ju första lediga stund jag har och det går jättebra just nu ?
Härlig <3