något jag inte gått in på.

denna frågan får jag lite då och då men jag har inte riktigt gått in på det mer än med mina närmsta men jag tänkte att det kanske är fler som är nyfikna och undrar men vill inte fråga.
som ni vet så är jag ensam med Aiden för tillfället men det är inget jag vill gå in på i detalj. men han kommer hem snart iallafall.
men iallafall, jag tycker det är jätte jobbigt att vara utan den jag älskar, pappan till min son men det är jobbigt för att jag saknar honom inte för att jag hade velat lämpa över våran son på honom. Pontus försvann tidigt i graviditeten så jag har inte kunnat få mycket stöttning ifrån honom och han fick heller aldrig chansen till att känna våran son sparka inuti mig men just i början så funderade jag mycket på ifall jag verkligen skulle klara detta utan honom att få en bebis är ingen lek det är mycket ansvar och otroligt mycket jobb men jag kände mer och mer att jag skulle fixa detta oavsett vad.
många kvällar under graviditeten var jobbiga och jag var väldigt ledsen för att han inte fanns hos oss.
förlossningen var tuff men det var också en sak jag fick klara utan Pontus och tack och lov hade jag min mamma och pappa hos mig hela förlossningen och självklart hela graviditeten. men den absolut värsta tiden var BB, jag var ensam och nybliven mamma. jag mötte nyblivna pappor i korridoren och i hissen vilket gjorde mig fruktansvärt ledsen, det gjorde verkligen ont i mig.
i början så hade Aiden magknip som ni vet och det gick nätter då vi knappt fick någon sömn och då kändes det jobbigt att jag inte hade Pontus som kunde hjälpa mig. Men allt efter som så börjar jag känna mer och mer att jag inte behöver honom, jag är stark och en grym mamma! MEN! jag VILL ha honom, jag vill att vi ska bli en familj och vi ska stötta varandra hela vägen. men jag vet nu att jag klarar mig utan honom och för mig är det väldigt skönt, jag klarade av att vänta ett barn själv utan stöttning från pappan, jag klarade av en förlossning utan stöttning från pappan och i nuläget har jag klarat av de fyra första månaderna utan pappan och det är ju faktiskt första sex månaderna som är jobbigast vilket det kommer att bli innan Pontus kommer hem.
styrkan har jag funnit för min son, han har gjort mig till den här starka, grymma mamman! han är min skatt, min stjärna, min guldklimp, mitt allt! och jag ska finnas för honom oavsett vad tills dagen jag dör!
men jag har inte fått all min styrka av min son, utan mycket har jag fått av min familj, mina vänner och även er läsare! alla fina ord har också fått mig stark och till den hör människan jag är idag. så ett stort tack till er!

Love B